17 december 2008

Den här dikten av Viktor Rydberg älskar jag...

Midvinternattens köld är hård...



...stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr, grå mot den vita driva, tittar, som många vintrar förr, upp emot månens skiva, tittar mot skogen, där gran och furdrar kring gården sin dunkla mur, grubblar, fast ej det lär båta, över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår, skakar huvud och hätta —»nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta» —slår, som han plägar, inom kortslika spörjande tankar bort, går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus, känner på alla låsen —korna drömma vid månens ljussommardrömmar i båsen, glömsk av sele och pisk och töm Pålle i stallet har ock en dröm krubban han lutar överfylls av doftande klöver.

Går till stängslet för lamm och får, ser, hur de sova där inne; går till hönsen, där tuppen står stolt på sin högsta pinne; Karo i hundbots halm mår gott, vaknar och viftar svansen smått, Karo sin tomte känner, de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se husbondfolket det kära, länge och väl han märkt, att de hålla hans flit i ära; barnens kammar han sen på tå nalkas att se de söta små, ingen må det förtycka: det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son, ren genom många leder slumra som barn; men varifrånkommo de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick — men vart? Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft: där har han bo och fäste högt på skullen i höets doft, nära vid svalans näste; nu är väl svalans boning tom, men till våren med blad och blom kommer hon nog tillbaka, följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra ommånget ett färdeminne, intet likväl om gåtan, som rör sig i tomtens sinne. Genom en springa i ladans vägg lyser månen på gubbens skägg, strimman på skägget blänker, tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset, blott från fjärran av forsens fall höres helt sakta bruset. Tomten lyssnar och, halvt i dröm, tycker sig höra tidens ström, undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård gott intill morgontimma. Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken.

Endast Tomten är vaken.

4 kommentarer:

Målargården sa...

Hej och hå, vilken himlans många inlägg du hunnit med sen jag var i här sist. Du ligger verkligen i.... Underbart vackra islyktor med bär och ris i. Jättefint.
tomten ja, du har väl sett att den är min favorit också. Ja, dags att köpa in julmaten, hm, skinkan är ialla fall viktigast tillsammans med tomtegröten och vårt tunnbröd, resten kan jag vara utan. Ha det så jättemysigt så hörs vi säkert mer före jul./Kram Eva-mari

ALEGNI sa...

jopp, det är ju en tradition att man ska läsa den varje jul :)
kram,
ingela

annashusidingtuna sa...

Ja, den är verkligen fin, men jag tror inte att jag har hört den här långa verisionen förut, så tack för det!!
Kram Anna

Elisa Day sa...

Har också alltid längtat till Irland. Har varit dit 3 gånger nu och jag älskar det landet. Det är så vackert. Väl värt ett besök. Så fina islyktor i förra inlägget. Kram